Blogg

Följande text är hämtad från Upsala nya tidning:

Mysigt och trygghetsskapande eller en ­obekväm otjänst? Borde fler av oss putta våra skrymmande barn ur sängen och lära dem att sova ensamma? Nej, säger psykologen Malin Alfvén. När barn behöver närhet ska de få det menar hon.

Att det finns barn som går och lägger sig i egna sängar och alltid tillbringar hela nätterna i eget rum är något som du bara har hört talas om. Själv tillbringar du alla eller i varje fall ganska många nätter i någon form av svettig trängsel där vassa knän i ryggen och plötsliga smällar i ansiktet ingår.

Kanske hör du till dem som tycker att smockorna och knuffandet är petitesser i ert annars helgosiga sovarrangemang? Eller så drabbas du av obehagsrysningar bara du tänker på det och börjar att fantisera om hur du ska knuffa barnet ur sovrummet, låsa dörren och slänga nyckeln.

– Det här är ett stort dilemma. Hela familjen måste få sova och vissa föräldrar klarar inte att ha barnen i sina sängar, säger barn- och föräldrapsykologen Malin Alfvén.

De flesta barn har perioder i livet då det antingen hänt något jobbigt eller då de går igenom intensiva utvecklingsfaser som gör att de drömmer mer och sover oroligare.

Plötsligt kan ett barn som brukar sova i egen säng börja vakna och vara ledset mitt i natten, eller diskret komma tassande och klämma ned sig tätt intill. Eller så är det normaltillståndet i din familj.

Du kanske har ett känsligare barn som både tänker och drömmer mer. Frågan är om vi ska jobba för att vänja av barnen deras beteende. Malin Alfvén tycker inte det.

– Om vi vill ha trygga barn ska de ha tillåtelse att vara med oss i princip dygnet runt. Det gäller även barn som är så stora som nio och tolv. De kan också behöva komma ibland om nätterna trots att de tycker att det är jätteskämmigt. Det samma gäller för 16-åringen som varit med om något jobbigt.

Utomstående kan ha åsikter om att det är fel och för intimt. Som förälder ska man strunta i det, tycker Malin ­Alfvén.

Men föräldrar har också rätt till en god sömn och behöver dessutom återhämtningen för att vara någorlunda vettiga och trevliga i vaket tillstånd. Tycker du att samsovning är jobbigt gäller det att hitta någon form av kompromisslösning. Att bara finnas nära kan räcka och ett alternativ till att dela säng är att ha en madrass lättillgänglig att snabbt dra fram för en nattlig besökare, oavsett om det är en som sover där varje natt eller en som bara dyker upp ibland.

Läs hela inlägget »

Följande text är skriven av Helena Granström och hämtad från Expressen:

Psykologiforskaren Martin Seligman utförde under 1900-talet brutala experiment på grupper av hundar. Hundarna utsattes genom elektriska selar för elchocker, som djuren i den ena gruppen kunde undkomma genom att trycka på en knapp. Hundarna i den andra gruppen fick samma elchocker, men utan möjligheten att själva avbryta dem.

De första hundarna återhämtade sig snabbt efter experimentets avslutande. När de i nästa experiment placerades i en elektrifierad bur, lärde de sig utan problem att hoppa ut ur den, och därmed undkomma stötarna. Hundarna i den andra gruppen, de som tidigare utsatts för opåverkbara elchocker, försökte inte lämna buren. En kort stund sprang de runt och ylade av smärta. Sedan lade de sig ned och gnydde, helt stilla, medan stötarna kom.    

Så här går det till: Du lägger barnet i vagnen. Naturligtvis måste det vara mätt och torrt. Häng gärna en filt över vagnen, så att barnet förstår att det är dags att sova.Sedan drar du vagnen. Du kan gå ut och ta en promenad, frisk luft gör barnet gott. Det går också bra att dra vagnen fram och tillbaka på stället. Du kan även pröva att dra vagnen fram och tillbaka över en tröskel, barnet somnar lättare om det skumpar lite.

Så här går det till: Du lägger barnet i sängen. God natt, säger du, sedan går du ut ur rummet. Fem minuter väntar du innan du går tillbaka in till barnet. Ta inte upp det. Rör inte vid det. God natt, säger du, och så går du ut igen. Fem minuter. God natt, säger du igen, och så går du ut och stänger dörren.

I början kan det ta någon timme innan barnet somnar. Men efter bara några veckor går det på mindre än en minut. 

Jag pratar med några bekanta. Kvinnan är läkare, mannen jurist, deras snart ettåriga son leker vid deras fötter. Kvinnans hår blänker i solen medan vi pratar, dyrbart som guld. För några månader sedan lärde sig deras son att somna själv.

Hur tror ni han kände sig när han låg ensam i sängen och skrek? frågar jag dem.

Hur han kände sig? säger de.

Tror ni inte att han kände sig förtvivlad? frågar jag.

Förtvivlad, säger de. Det går ju inte att veta. Det känns lite som att projicera sina vuxna känslor på honom. Hur ett barn känner sig är faktiskt omöjligt att säga säkert.

Dessutom, säger en annan kvinna i sällskapet, hon är psykolog, mår ju inte barnet heller bra om inte föräldrarna får egen tid. Det ligger faktiskt i barnets intresse att det kan somna ensamt.

Så här går det till: Barnet skriker på hjälp och skriker på hjälp och skriker på hjälp, och till slut ger det upp.

Andra försök liknande Seligmans hundexperiment har utförts på gäddor. Gäddorna placeras i ett akvarium tillsammans med abborrar och mörtar, men skild från dem med en glasskiva. Upprepade gånger försöker gäddan äta upp dessa mindre fiskar för att få mat. Varje gång slår den nosen hårt i glaset. När glasskivan så plockas bort och mörtar och abborrar görs tillgängliga för gäddan har den slutat försöka. De små fiskarna simmar intill den, den rör sig inte. Den svälter ihjäl.

Föreställ dig att du är fullkomligt hjälplös. Föreställ dig att alla som kan ge dig mat har försvunnit. Föreställ dig att alla som kan skydda dig har försvunnit. Föreställ dig att det är mörkt, och att du är alldeles ensam. Föreställ dig att det enda du hör är dina egna skrik, som till slut övergår i jämmer, dovt som från en gammal döende man.

Barnet skriker för att det utan en vuxen intill är fullkomligt hjälplöst. Det skriker för att ett barn som inte hålls i famnen är ett barn som närsomhelst kan vara dött. Barnet skriker för att de barn som en gång inte skrek, aldrig fick några egna barn.

Har det några som helst negativa konsekvenser för barnet? Inga alls, säger kvinnan, hon som är psykolog, och hennes tänder är gnistrande vita. Vad man har gjort är att ersätta ett skadligt beteende med ett önskvärt.

 Så här går det till: Barnet ger upp, och metoden har därmed fungerat.

Inlärd hjälplöshet, skriver Seligman, uppstår när en objektiv okontrollerbarhet av individens omständigheter producerar en förväntan att även framtida händelser är okontrollerbara.

Individen har lärt sig att dess viljeyttringar är meningslösa, eftersom de inte ger någon förutsägbar effekt på omgivningen. Individen har lärt sig att sluta försöka, eftersom försöken inte gör någon skillnad. Gäddan har lärt sig att sluta försöka få mat. Hunden har lärt sig att sluta försöka undkomma smärta. I stället dör den av svält, i stället ligger den alldeles stilla och gnyr.

Barnet har lärt sig att sluta skrika. Det har lärt sig att sluta ropa på mamma, ropa på pappa, ropa på närhet, ropa efter ett slut på den ångest som rister i hela dess mörkröda, glödheta kropp. Vad händer med barnet?

Läs hela inlägget »

Följande text är skriven av Annica Dahlström, neurobiolog och Christian Sörlie Ekström och hämtad från Göteborgsposten:

För första gången i mänsklighetens historia har vi kastat nästan all erfarenhet om barn på historiens soptipp. Många barn mår i dag riktigt dåligt och det blir bara värre. Men i dagens demokratiska Sverige får man inte ställa frågan om det kan finnas ett samband mellan vår moderna syn på hur barn skall växa upp och den ökande sjukligheten hos barnen. 

Låt oss för en stund helt bortse från oss själva och fokusera på: vad är bra för barnen? Vi konfronterar alltså frågan huruvida utvecklingen är för barnens bästa eller om vi vuxna föräldrar driver något i rent egenintresse.

Självmord, suicidförsök, depression och konsumtion av psykofarmaka har bland unga kvinnor ökat med upp till 400 procent under de senaste tio åren. (Kanske det hänger ihop med att alla barn förväntas bete sig som pojkar?). Trenden för unga män är densamma även om utvecklingen inte är lika dramatisk. Ju yngre barn desto brantare ökning, de uppväxande barnen mår allt sämre och vi undrar varför.

Den första generationen som fötts under de nya betingelserna i Sverige har varit på förskolan från ett års ålder och har under sina första sex år tillbringat större delen av sitt vakna liv med förskolepersonal. Dessutom har de levt i ett samhälle som inbillar oss att män och kvinnor är likadana och har identiska förutsättningar att ta hand om barn, utan hänsyn till egna val. Det är först nu vi kan se hur den generation mår som fått ta konsekvenserna av det svenska experimentet.

I dag arbetar föräldrar cirka åtta timmar mer per vecka och hushåll än före 1980. Det innebär drygt 1,5 timma per dag i minskad barn - förälderkontakt. Om vi antar att vaket umgänge före 1980 var 3 - 4 timmar per dag för små barn är 1,5 timmar en minskning med 40 - 50 procent!

Anknytning är ett i dag väl utforskat begrepp. Det är vetenskapligt visat att barn behöver nära kontakt med sin mor under de första levnadsåren. De behöver även sin far men modern är väsentligast under de 2 - 3 första åren. Ett barn som gråter hopplöst när det lämnas på förskolan upplever sig övergivet. Det är först vid 4 - 5 års ålder som barn får ett tidsbegrepp. När vi lämnar ifrån oss ettåringen har den ingen möjlighet att bedöma om föräldern någonsin kommer tillbaka. Tolv månader är den känsligaste åldern ur ett anknytningsperspektiv och då sätter vi barnen i förskola i Sverige. Skador i anknytningsprocessen är ofta irreparabla och resulterar i oro, ångest och depression. Just vad våra ungdomar lider av i dag.

Den andra faktorn är att män och kvinnor förväntas göra samma saker. Det bygger på en politisk, obelagd tes att män och kvinnor är utbytbara vad gäller egenskaper och förutsättningar att ta hand om barn. Att en 50 - 50 - delning skulle vara i barnens intresse förutsätter att män och kvinnor är identiska.

Men vi är inte identiska! Det finns stora skillnader i hjärnan mellan medelmän och medelkvinnor. Naturligtvis finns avvikelser i populationen i form av män med utpräglat feminina hjärnegenskaper och vice versa men statistiskt finns betydande skillnader och skillnaderna fastställs före födelsen. Myten om att vi föds som neutrala varelser och att samhället tvingar in oss i identiteter som män eller kvinnor är en av de kusligaste politiska lögnerna i modern tid!

Staten har enorma och växande kostnader för psykisk ohälsa men grundorsaken vill man av kortsiktiga, nationalekonomiska orsaker inte ta i. Barn och ungdomar används som tillväxtbränsle och den politiska cynismen är total. Det är barnen som i dag sitter med notan i knät och får ta konsekvenserna av det svenska experimentet.

Läs hela inlägget »

Följande text är skriven av Ola Olofsson och hämtad från Helsingborgs dagblad:

I förra veckan hängde jag med äldsta dottern i skolan. Hon går i första klass (jag vägrar att kalla henne förstagluttare, hör ni det), och jag kan bara konstatera att barn av i dag inte hade klarat sig i fem minuter år 1979 när jag började skolan. Skamvrån hade varit fullsatt.

Det kan vara svårt att se beteendemönster i sitt eget barn när det upplevs ett och ett så att säga, men när tjugo barn stöpta i någorlunda samma form samlas i ett avgränsat utrymme under organiserade och rent av uppstyrda former klarnar det.

Barn av i dag har inget tålamod. Det måste hända nya saker hela tiden. Var tog stoltheten över att skriva tio perfekta “m” på en linjerad rad vägen? Allvarligt talat, alltså? I dag hafsas det ner tio krumelurer som med lite god vilja skulle kunna tolkas som små hästar på grönbete. Hellre snabbt än rätt.

Och när började barn i lågstadiet säga emot sina lärare? Det är en sak om klassen diskuterar ett ämne där olika ståndpunkter kan vara både rätt och fel, men när det handlar om ordning och reda (i brist på bättre uttryck) i klassen ska lärarens ord alltid, jag skriver alltid, vara lag över sjuåringarnas.

En annan sak som slog mig var tilltalet mellan eleverna, främst under rasterna. Hårda ord och elaka kommentarer haglade från höger till vänster och när jag försökte gå emellan och medla började de käfta med mig istället. Jag blev överrumplad. Det är en sak om Sjuåringen sätter sig på tvären och testar gränserna när vi är hemma, det är lite av hennes jobb att göra det, men när barn i den åldern snäser av vilt främmande vuxna så är det något som har gått allvarligt fel.

Barn är små avbilder av oss vuxna. De gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Är vi stressade, blir de stressade. En stor skopa föräldraansvar så där lite till överlag hade inte suttit fel i dagens läge när våra barn är mer förvirrade än någonsin och många lärare har slut på soppa och tar sig runt enbart med hjälp av ångorna.

Om barn hade varit en promenad i parken hade det inte varit någon konst att vara förälder, men med barn kommer friktion, så enkelt är det. Antingen ser jag till att minimera friktionen redan när barnen är små, eller tar jag den lätta vägen ut och släpper taget med det oundvikliga resultatet att friktionen ökar över tid.

Och så har folk mage att klaga på skolan. Jag säger inte att allt som sker i skolan i dag är bra, eller ens i närheten av bra, men många av problemen som har vuxit fram i skolan de senaste decennierna är i rakt nedstigande led föräldrarnas fel. Det är inte, läs i n t e, skolans jobb att uppfostra våra barn.

Ett tips: bli politiker om du inte gillar hur skolan fungerar i dag. Inte? Nä, jag tänkte väl det. Då föreslår jag att du lägger mer energi på att uppfostra ditt barn och mindre energi på att höras mest på föräldramötena.

Läs hela inlägget »

Följande text är hämtad från Sundsvalls tidning:

Som mamma har jag tidigare varit 
med horror – upplevelser på förskolan. Under ett föräldramöte fick vi veta från ledningshåll att nu skulle flickor styras bort från relations- och docklekar. Flickor 
skulle uppmuntras att leka andra lekar 
än vad de traditionellt gjorde, underförstått, flickor skulle fostras att leka mer som pojkar, leka mindre relationsinriktande och omvård­ande. Flickor skulle på så vis lära sig att ta 
mer plats – det vill säga – flickor skulle bli mer som traditionella pojkar. Att vara flicka – att 
leka så kallade flicklekar var alltså inte till­räckligt bra. Inte ett ord om pojkarna! Gossarna 
fick vara fredade i sina lekar, köra bilar, leka jakt och ligga i en hög och brottas. Föräldrar skruvade sig runt bordet på det aktuella mötet, men de offentliga protesterna uteblev. Egent­ligen borde alla föräldrar ha skrikit superhögt 
i protest över det totalt vansinniga att försöka skapa ett jämställt samhälle genom att indirekt skuldbelägga flickornas lekar. Det här är ingen isolerad händelse, jag som kvinna har hört att jag måste ta mer plats, slå näven i skrivbordet som en riktig karl. Men jag bara vägrar – jag 
duger exakt precis som jag är i min kvinnlighet, i min strävan efter lyhördhet och bevarande 
av relationer och tänker förbaske mig inte ta 
på mig något manligt beteende för att duga. Det är inte jag som är problemet – det är 
världen. Häromdagen berättade en bekant om att 
deras förskola tagit bort dockorna(!) på grund av något genusprojekt. Men att leka med bilar, det är okej! Fordon som spyr ut 
gifter i naturen, hårda ting, något manligt, det ska lyftas upp och 
premieras. Ursäkta – jag måste kräkas – kräääääääk!

Det är ett utslag för någon form av skräckfeminism där traditionellt kodade flickigt blir negativt, något som måste ändras. Att som kvinna närma sig det manliga, det som är 
manligt kodat ses som bra och fint 
i någon form av skev jämställdhets­iver. Att man på så vis accepterar 
maktordningen att manligt är normen 
– det som är bra – tycks man vara totalt blind inför.

Flicka är inte lika fint som pojke – det är de signaler vuxenvärlden sänder ut när flickors lek och intressen ska störas och pojkarna ohämmat kan leka vidare. Låt mig fråga: sedan när är förmågan att ta ansvar för relationer 
något dåligt? Sedan när blir empati något vi 
ska träna bort? Är det verkligen bristen på 
förmågan att ta ansvar för sin nästa, för en grupp som är världens problem idag? Nej, 
nej och åter nej. Hur vi ser på pojkarnas krigsleksaker, är det inte det som snarare 
är ett problem som ska dryftas? Att 
småpojkar indirekt fostras till att bli soldater.

Alla barn bör i stället uppmuntras till att bli sociala, ansvarstagande vuxna, alla barn bör uppmuntras 
att leka relationslekar, tränas i att 
bli goda världsmedborgare som kan ta ansvar i den här dåraktiga världen.

Låt flickorna vara i fred!

Läs hela inlägget »

Följande text är skriven av Lukas Berggren och hämtad från tidningen Världen idag:

Männens och fädernas roll är ifrågasatt nu för tiden. En del verkar tycka att det vore bättre om männen avskaffades helt och hållet. Tidigare talade många politiker om barns rätt till sin mamma och pappa. Nu talar man möjligen om barns rätt till föräldrar, men mer om barns behov av vuxna förebilder. Föräldrarollen försvagas, mamma och pappa ersätts med alltmer diffusa begrepp. Allra mest handlar de politiska förslagen om vuxnas rätt till barn. Det senaste förslaget är kravet på insemination för ensamstående. Enligt den utredning som regeringen har tagit emot ska lagändringen genomföras den 1 juli 2015. Men först ska förslaget ut på remiss och sedan lär det bli debatt. Kristdemokraterna står ensamma i regeringen i den här frågan, men har lovat att blåsa till strid. Det är bra. För förslaget innebär att man aktivt lagstiftar bort barnens rätt till en närvarande pappa.

Ann-Britt Grünewald, som under tjugo års tid var fängelsedirektör på Österåkersanstalten och som dessutom var med i det feministiska nätverket Stödstrumporna, får i en radiointervju från 2011 en intressant fråga. "Men har du träffat på någon fånge genom alla år som faktiskt har haft en bra uppväxt, eller framför allt en bra relation till sin pappa?", frågar reportern på SR. Grünewalds svar är tydligt. "Alltså, det finns enstaka fall som påstår det, men jag har haft väldigt svårt att tro dem", svarar hon.
Här sitter alltså en fängelsedirektör, med ett långt liv av kontakter med de allra grövsta fängelsekunderna i vårt land. Hon kan inte komma på en enda av dessa som inte har haft en dålig relation till sin pappa. Inte bara till någon av sina föräldrar. Inte bara till en vuxen förebild. Utan till pappan.

Men är det verkligen så noga att det är just pappan? Som feminist säger hon även andra intressanta saker i intervjun. "Nu är det ju så att vi föds till män och kvinnor och det är nog någon mening med det." Sådant som brukar få Fi-folket att hålla långa utläggningar om "det sociala könet" och ställa krav på "mer genusteori i förskolan". Grünewald verkar tänka annorlunda. Men så pratar hon inte heller om teori, utan om verklighet. Och i verkligheten har tydligen pappan sin unika betydelse. I verkligheten har ett barn inte bara behov av "föräldrar" eller "vuxna förebilder", utan av sin mamma och pappa. Tänk vad verkligheten är gammaldags och har svårt att anpassa sig efter de senaste teorierna.

Det Grünewald säger är inte att alla killar med frånvarande fäder blir kriminella. Ingen skuld ska läggas på alla de ensamstående mammor som utför heroiska insatser varje dag. Men det hon faktiskt säger är det omvända. Att alla kriminella, möjligen med något undantag som hon själv betvivlar, har en dålig eller obefintlig relation till sin pappa. Det finns alltså ett mönster, en gemensam faktor. Vill vi se färre unga män hamna snett, i kriminalitet och droger, behövs fler närvarande fäder. Att lagstifta bort pappan är ett steg i helt fel riktning. "Det är inte så att farsorna har rätt till sina barn, utan det är barnen som har rätt till sina farsor", säger Ann-Britt Grünewald.

Det borde följaktligen ligga i samhällets intresse att värna kärnfamiljen. Barns rätt till sin mamma och pappa. Att minska antalet skilsmässor och att göra det lättare för familjer att få tillvaron att gå ihop. I stället handlar de politiska förslagen om att lagstifta bort pappan. Som förslaget om insemination för ensamstående. Det krävs säkert många och långa genusteoretiska kurser för att landa i sådana slutsatser. Men också obefintliga studier av den krassa verkligheten. Det är sorgligt att många av de politiska förslagen handlar mer om att värna vuxnas rätt till barn, än barns rätt till mamma och pappa.
Ann-Britt Grünewald sammanfattar det väldigt väl: "Det är ju det som är att vara vuxen, att kunna sätta barnets behov före sina egna". Och utifrån det kan man konstatera att den politiska debatten många gånger är infantil. En del politiker behöver kanske mogna. Växa upp helt enkelt. Och kanske börja med att lyssna på de som lever mer i verkligheten än i genusteoriernas förtrollade värld.

Läs hela inlägget »

Följande text är skriven av Susanne Nyman Furugård och Christian Sörlie Ekström och hämtad från Göteborgsposten:

Enligt regeringen ska barnkonventionen genomsyra alla delar av regeringens politik och prägla alla samhällsområden som berör barn. Men familjepolitiken ingår inte i de politikområden där regeringen planerar insatser för att barnkonventionen ska kunna införlivas i svensk lag. Det är att segla under falsk FN-flagg då svensk familjepolitik sedan 24 år bryter mot både själva ramverket och ett tiotal artiklar i barnkonventionen.

Överträdelserna kan betecknas som både systematiska och grova. Systematiska därför att de pågått sedan Sverige ratificerade konventionen 1990, vilket innebär en förpliktelse att följa den oavsett om den införts i svensk lag. Grova med tanke på hur många barn som påverkats av familjepolitiken under denna period.

Grundproblemet är att familjepolitiken med starka ekonomiska medel tvingar föräldrar att lämna bort sina barn runt ett års ålder, trots att väletablerad forskning visar att barn behöver mer tid med sina föräldrar för att bygga en trygg grund att stå på i livet. Detta strider redan mot barnkonventionens inledning:

”Konventionsstaterna är övertygade om att familjen, såsom den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt för barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället, erkänner att barnet, för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse.”

Men svensk familjepolitik är inte ämnad för barnen. Deras behov har aldrig varit i centrum för systemets utformning; de har överhuvudtaget inte varit med på ritbordet när de sociala ingenjörerna satte ihop det. I stället har det handlat om behovet av arbetskraft och jämställdhet, men det bör tillgodoses på andra vägar än på barnens bekostnad.

Trots att det i dag råder ett överskott av arbetskraft och vägen till jämställdhet via familjepolitiken orsakat fördubblad sjukskrivning bland småbarnsmammor jämfört med pappor, framhärdar regeringen med dessa argument. Inte ens den ökande psykiska ohälsan bland unga samt forskning som visar på ett samband med barns brist på tid med deras föräldrar, bevekar dem att inta ett barnperspektiv. Nu senast belagt i en nordisk avhandling från Sahlgrenska akademin: stressade föräldrar ger psykiskt sjuka barn – och Sverige är värst i Norden. Det är bara en rapport i ett pärlband som visar samma sak. Ett pärlband som lysande hänger framför en systematiskt blundande politikerkår.

Därmed gör svenska staten sig skyldig till ytterligare en rad överträdelser av barnkonventionen, till exempel:

Artikel 2. Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras.

Alla barn som har behov av mer tid med föräldrarna diskrimineras då hemmabarnomsorg inte får några pengar alls medan varje förskoleplats subventioneras med i genomsnitt cirka 10 000 kr/månad av våra gemensamma skattepengar. Dessutom diskrimineras de av särbeskattningen som gör att genomsnittsfamiljen som vill ta hand om barnen hemma är tvungen att betala drygt 40 procent mer i skatt än om de väljer den institutionella barnomsorg som familjepolitiken påbjuder.

Artikel 3. Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn.

Familjepolitiken tillgodoser inte det gemensamma behovet hos alla barn av en obruten anknytning tills de är minst tre år för att minska riskerna för psykisk ohälsa i högre åldrar. Den ger inte heller utrymme för många barns individuella behov av mer tid med sina föräldrar även senare under uppväxten.

Artikel 5. Barnets föräldrar eller annan vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling och ska vägleda barnet då han/hon utövar sina rättigheter;

Artikel 9. Ett barn ska inte skiljas från föräldrarna mot deras vilja, utom när det är för barnets bästa.

Familjepolitiken tvingar föräldrar att lämna bort sitt barn runt ett års ålder, vilket gör det praktiskt omöjligt för dem att ta huvudansvaret och vara den som vägleder barnet.

Artikel 6. Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling;

Artikel 24. Varje barn har rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa.

Den psykiska ohälsan bland unga har ökat markant parallellt med att familjepolitiken minskat barns tid med föräldrarna. På en rad områden har den närmast fördubblats under de senaste 10–15 åren.

Artikel 26. Varje barn har rätt till social trygghet.

En god anknytning är grunden för att kunna utveckla trygga relationer.

Med ytterligare minst tre artiklar på listan över konventionsöverträdelser anser vi att regeringen måste få tydligt underkänt i den utfrågning och granskning som ska hållas i januari av FN:s barnrättskommitté i Genève om hur barnkonventionen följs, annars är det bara ett spel för galleriet. För att komma till rätta med överträdelserna – och undvika framtida lagbrott – måste regeringen förändra familjepolitiken så att den ger föräldrar möjligheter att ge sina barn den tid och närhet de behöver för en trygg uppväxt.

Läs hela inlägget »

Följande text är skriven av senior professor Ulla Waldenström och hämtad från Göteborgsposten:

Barnperspektivet formas inte av barnen utan av oss vuxna, vilket är rimligt med tanke på vårt ansvar och våra erfarenheter. I praktiken handlar det om vuxnas perspektiv på hur barns behov kan optimeras i de vuxnas värld. Förskolan är ett exempel på en verksamhet för barn som tillkommit för samhällets och föräldrarnas skull; för samhällets behov av både den manliga och kvinnliga arbetskraften och kvinnors behov och önskan att verka i yrkeslivet på lika villkor som männen. Om förskolan enbart utgått från barnens behov hade den troligen sett delvis annorlunda ut.

Samhället satsar runt 125 000 kronor per år för varje barn som går i förskolan och 95 procent av alla barn deltar i verksamheten. Barnperspektivet är tydligt i förskolans läroplan som inte enbart specificerar mål för lärande utan även hur barnens intressen och medverkan skall tillgodoses.

Att nästan alla barn i Sverige tas om hand i en och samma omsorgsmodell under stor del av sin vakna tid, under de mest dynamiska åren i sin utveckling, innebär i ett historiskt perspektiv en stor samhällsförändring. Det ställer höga krav på verksamheten. Ett barnperspektiv värt namnet ser inte bara till de goda ambitionerna och de vackra målformuleringarna, eller till barnens reaktioner för stunden, utan till förskolans långsiktiga påverkan på barnen.

Tyvärr finns det få svenska studier som undersökt detta, men internationell forskning tyder på att förskola kan ge barn en push framåt när det gäller språkliga och matematiska kunskaper, men endast om den håller hög kvalitet. Kvaliteten tycks än mer betydelsefull för barns psykosociala utveckling. Låg eller till och med medelmåttig kvalitet kan ha negativa effekter enligt en forskningssammanställning av professor Michael Lamb. Vistelsetiden kan också ha betydelse. Långa dagar i förskolan före tre års ålder hade samband med risktagande beteende och impulsivitet hos 15-åringar i en stor amerikansk studie och i en dansk undersökning hade barn som vistades mer än 30 timmar i veckan i förskolan sämre resultat på psykosociala test än barn med kortare dagar. Men forskningen är inte entydig och en norsk studie fann inget samband mellan vistelsetid och senare problematiska beteenden.

En annan typ av forskning försöker förstå förskolans effekt på barnen genom biologiska markörer. Framför allt undersöks just nu varför så många förskolebarn har förhöjda nivåer av stresshormonet kortisol i saliven under eftermiddagen, till skillnad från hemmabarn där nivåerna sjunker från morgon till kväll.

Det är oklart om denna höjning över huvud taget är skadlig, men djurstudier har rapporterat negativa konsekvenser av att stressystemet aktiveras alltför frekvent tidigt i livet. En studie av 3-5-åriga förskolebarn tyder på att förhöjningen kan ha konsekvenser även på människan då höga kortisolnivåer under förskoledagarna hade samband med lägre nivåer av antikroppar i saliven och ökad sjuklighet under helgen. En annan studie visade att en trygg relation till personalen var särskilt viktig för att hjälpa barn att hantera stress. Man har också funnit att barn reagerar olika på stress beroende på ålder och personlighet, exempelvis om barnet är blygt och inåtvänt eller utåtvänt på ett positivt eller negativt sätt. Men forskningen om individuella skillnader är inte entydig.

En förskola med genuint barnperspektiv måste ta frågan om långsiktiga effekter på barns hälsa och psykosociala utveckling på allvar. Samtidigt har vi en hel del kunskap från annan typ av forskning, till exempel om små barns behov och anknytning, och om barnhjärnans utveckling; kunskap som räcker en bra bit i förverkligandet av barnperspektivet. Vi vet att det är särskilt viktigt att miljön för de minsta barnen är lugn och trygg; att det finns sådan kontinuitet bland personalen att anknytning är möjlig. Vi vet att barn är olika i sin utveckling och därmed också behoven. Det bör påverka verksamhetens organisation och personalens förhållningssätt men också föräldrarna, exempelvis i form av tidpunkt för förskolestart och antal timmar i förskolan.

Mycket tyder på att kvaliteten i den svenska förskolan varierar i högre grad än tidigare. Att nästan alla barn går i förskolan innebär också större spridning av barn med olika förutsättningar. För att få en bättre bild av hur det ser ut i Sverige i dag och hur barnen påverkas långsiktigt måste vi bejaka kritisk granskning och stimulera rätt sorts forskning.

Läs hela inlägget »

Följande text är skriven av psykolog Eva Rusz och hämtad från Aftonbladet:

Vi måste öka vår kunskap om vad som skapar välbefinnande och psykisk hälsa hos våra småbarn. Brist på prylar utgör inte samma hot mot ett barns hälsa som bristen på känslomässig närhet. Moderna föräldrars självförverkligande får inte gå före barnens grundläggande känslomässiga behov. Dagens barn har bytt roller med sina föräldrar. Många småbarn måste i dag själva söka upp sina föräldrar för att kunna "tanka" eller "docka" närhet. De får passa på när föräldrarna kan slita sig från jobbet, karriären eller träningspassen. Om våra barn inte ges möjlighet till att etablera en trygg och stabil anknytning under de första två levnadsåren riskerar de att drabbas av olika känslomässiga problem, exempelvis oförmåga att skapa och vidmakthålla vuxna kärleksrelationer. Det kan även ge upphov till dålig självkänsla, ångesttillstånd och en ökad psykisk sårbarhet.

När ett barn har fötts i dag är en av de mest förekommande tankarna hos föräldrarna: "När kan det börja på dagis"? Vi tänker automatiskt i termer av att vi skall låta andra ta hand om barnet i stället för att fråga oss hur vi som nyblivna föräldrar skall bete oss
för att tillgodose vårt barns behov. I vårt land finns sen länge en spridd uppfattning om att barn behöver socialiseras så snabbt som möjligt. Detta är felaktigt: ett litet barn
behöver inte socialiseras! Det är först vid tvåårsåldern som den processen behöver starta. För att denna process skall kunna ske på ett tillfredsställande sätt behöver barnet före två års ålder ha optimal tillgång till mamma och pappas trygga hamn. Föräldrarnas känslomässiga närhet, intoning och omvårdnad är avgörande.

Idag kan barngrupper på dagis bestå av 25 småbarn fördelade på 2-3
förskollärare. Förskolelärarna gör ett bra jobb men de kan inte ersätta det känslomässiga bemötande som föräldrar bör ge sina barn. Detta medför att många barn riskerar att lida brist på känslomässig omvårdnad. Idag lär sig 1-2-åringar att de skall bita ihop, gilla läget och inte bli ledsna när föräldrarna går till jobbet. "Han/hon vill ju så gärna gå på dagis" och "gråten går över" säger vi. Javisst går gråten över.
Men när barnets känslor trycks undan och nonchaleras vid upprepade tillfällen skapas en inre sårbarhet. Brist på känslomässig närhet hos barn under två år kan ge betydligt allvarligare skador än de som orsakas av barnfattigdom. Vi bör därför fråga oss om barn ska börja på dagis före två års ålder. 

Barn lär sig att vara andra till lags, många sätter på sig glada miner, fast de egentligen känner sig övergivna. De måste hitta olika överlevnadsstrategier för att passa in i föräldrarnas värld. Då barn anpassar sig och biter ihop tolkar vi vuxna det som att allt är bra med dem. I själva verket kan det vara tvärtom. Hos det vuxna barnet kan detta få konsekvenser i parrelationer. Det kan få svårt att identifiera sina egna känslomässiga behov och riskerar att få en begränsad uthållighet och problemlösningsförmåga. Det ger upp för lätt, eftersom förmågan att bygga och bibehålla starka band till andra är bristfällig.

Vi behöver stanna upp och tänka några varv till inom familjepolitiken. Varför skall vi socialisera våra barn tidigare än vad som är nyttigt? Vad ska vara vägledande: föräldrars självförverkligande eller småbarns välbefinnande? Vi behöver sätta barnens behov i fokus.

Läs hela inlägget »

Följande text är skriven av Jens Charlieson och hämtad från hans sida J Charlieson:

Det är lätt att tiga om abort. Det kostar att ta upp ämnet. Det är obekvämt, man vet att en storm är att vänta. Man ställer sig på ett strategiskt avstånd till sitt skyddsrum och ser till att man har fri lejd dit innan man öppnar sin mun.

Det är lätt att tiga, men samtidigt nära på omöjligt. Att tiga om abort kan bara bero på en av två saker: Bristande empati eller felriktad empati.

I Sverige är de flesta för fri abort, och jag känner mig ganska säker på att det i inga fall beror på det förstnämnda. Man är inte för fri abort på grund av att man saknar empati, vilket en del abortmotståndare vill göra gällande. Människor som talar för en liberal abortpolitik går inte omkring som blodtörstiga zombies helt utan känslor eller empati. Den bilden är långt ifrån verkligheten. Det är inte en brist på empati; det är en felriktad dito.

Empatin som borde ligga hos ett ofött barn ligger istället hos den vuxna kvinnan. De känslor som borde blomma upp vid tanken på ett barn vars enda skydd är mamman som inte vill skydda henne, blommar istället upp vid tanken på mamman som inte vill vara mamma.

Ibland undrar jag hur vi hade hanterat olika saker om vissa ord inte hade funnits. Om, för att ge ett exempel, ordet våldtäkt inte hade funnits och tidningarna därför varje gång hade tvingats förklara precis vad som hänt och hur det gått till – kanske hade vi då reagerat annorlunda. Kanske hade vi då reagerat med än mer avsky och vrede. Vissa ord har blivit så vanliga att de förlorat en del av sin kraft.

Ibland undrar jag hur vi hade hanterat abort om ordet abort inte hade funnits. Om vi varje gång hade tvingats förklara precis vad som hänt och hur det gått till; om vi varje gång tvingats förklara att vi valt att avsluta ett påbörjat liv; om vi tvingats säga att vi såg till att en liten människa inte längre fick leva.

Det är ett känsligt ämne, det här. Man frestas att låta bli att skriva om det, för det är för hårt, för personligt, för hjärtskärande för många. Man vill inte skuldbelägga utsatta kvinnor. Man vill inte göra någon ledsen. Man frestas att inte skriva om det, för man vet att ingen kommer hålla med. Man vet att man kommer att anklagas för både det ena och det andra. Jag skrev min första debattartikel i ämnet när jag gick i tvåan på gymnasiet. Sedan dess har jag följt ämnet och försökt hitta bara ett enda argument för varför abort skulle kunna vara okej. Jag har hört hundratals glåpord om hur dum man är som tar upp ämnet, men inte ett enda argument.

Ingen kan förklara för mig varför det är okej att avsluta ett människoliv som är sjutton veckor gammalt men inte ett som är nitton veckor gammalt. Ingen kan förklara för mig vilka kvalifikationer de människor som beslutar om "sen abort" besitter, som gör att de kan avgöra vilken 20-veckorsbebis som är en människa och vilken som inte är det. Ingen har kunnat förklara för mig varför det skulle ha varit okej att någon annan avslutade mitt liv, om det bara hade gjorts medan jag fortfarande var väldigt ung.

Det finns inga adekvata argument för abort. Det är en helig ko som man inte vill offra, som man inte ens vill diskutera. Det är en bekvämlighet som ses som en rättighet. Abort är som billiga kläder som sys av oavlönade barn i tredje världen. Det är billiga konfliktdiamanter som blänker på våra ringar på bekostnad av de slavar som grävt fram dem. Man går omkring och ser sådär framgångsrik ut, och så hoppas man att ingen ska berätta var diamanten kommer ifrån. Man hoppas att ingen ska påpeka att man köpt sig framgång på bekostnad av en sönderpiskad slav i ett land man aldrig kommer besöka.

Vi brister inte i empati. Vi bryr oss om kvinnans hjärta som är tyngt av situationen hon hamnat i. Det är bra. Men vi behöver också bry oss om den andra personen i dramat, den som visserligen är mycket mindre men som likväl har ett hjärta som slår.

Tre fullsatta Globen. Så många människor aborteras varje år på abortkliniker runt om i landet. Ibland undrar jag vad en abortklinik hade kallats om ordet abort inte fanns.

Läs hela inlägget »
Etiketter: abort barnamord

Senaste inläggen

Arkiv

Etiketter