Blogg

2014

Följande text är skriven av Lukas Berggren och hämtad från tidningen Världen idag:

Männens och fädernas roll är ifrågasatt nu för tiden. En del verkar tycka att det vore bättre om männen avskaffades helt och hållet. Tidigare talade många politiker om barns rätt till sin mamma och pappa. Nu talar man möjligen om barns rätt till föräldrar, men mer om barns behov av vuxna förebilder. Föräldrarollen försvagas, mamma och pappa ersätts med alltmer diffusa begrepp. Allra mest handlar de politiska förslagen om vuxnas rätt till barn. Det senaste förslaget är kravet på insemination för ensamstående. Enligt den utredning som regeringen har tagit emot ska lagändringen genomföras den 1 juli 2015. Men först ska förslaget ut på remiss och sedan lär det bli debatt. Kristdemokraterna står ensamma i regeringen i den här frågan, men har lovat att blåsa till strid. Det är bra. För förslaget innebär att man aktivt lagstiftar bort barnens rätt till en närvarande pappa.

Ann-Britt Grünewald, som under tjugo års tid var fängelsedirektör på Österåkersanstalten och som dessutom var med i det feministiska nätverket Stödstrumporna, får i en radiointervju från 2011 en intressant fråga. "Men har du träffat på någon fånge genom alla år som faktiskt har haft en bra uppväxt, eller framför allt en bra relation till sin pappa?", frågar reportern på SR. Grünewalds svar är tydligt. "Alltså, det finns enstaka fall som påstår det, men jag har haft väldigt svårt att tro dem", svarar hon.
Här sitter alltså en fängelsedirektör, med ett långt liv av kontakter med de allra grövsta fängelsekunderna i vårt land. Hon kan inte komma på en enda av dessa som inte har haft en dålig relation till sin pappa. Inte bara till någon av sina föräldrar. Inte bara till en vuxen förebild. Utan till pappan.

Men är det verkligen så noga att det är just pappan? Som feminist säger hon även andra intressanta saker i intervjun. "Nu är det ju så att vi föds till män och kvinnor och det är nog någon mening med det." Sådant som brukar få Fi-folket att hålla långa utläggningar om "det sociala könet" och ställa krav på "mer genusteori i förskolan". Grünewald verkar tänka annorlunda. Men så pratar hon inte heller om teori, utan om verklighet. Och i verkligheten har tydligen pappan sin unika betydelse. I verkligheten har ett barn inte bara behov av "föräldrar" eller "vuxna förebilder", utan av sin mamma och pappa. Tänk vad verkligheten är gammaldags och har svårt att anpassa sig efter de senaste teorierna.

Det Grünewald säger är inte att alla killar med frånvarande fäder blir kriminella. Ingen skuld ska läggas på alla de ensamstående mammor som utför heroiska insatser varje dag. Men det hon faktiskt säger är det omvända. Att alla kriminella, möjligen med något undantag som hon själv betvivlar, har en dålig eller obefintlig relation till sin pappa. Det finns alltså ett mönster, en gemensam faktor. Vill vi se färre unga män hamna snett, i kriminalitet och droger, behövs fler närvarande fäder. Att lagstifta bort pappan är ett steg i helt fel riktning. "Det är inte så att farsorna har rätt till sina barn, utan det är barnen som har rätt till sina farsor", säger Ann-Britt Grünewald.

Det borde följaktligen ligga i samhällets intresse att värna kärnfamiljen. Barns rätt till sin mamma och pappa. Att minska antalet skilsmässor och att göra det lättare för familjer att få tillvaron att gå ihop. I stället handlar de politiska förslagen om att lagstifta bort pappan. Som förslaget om insemination för ensamstående. Det krävs säkert många och långa genusteoretiska kurser för att landa i sådana slutsatser. Men också obefintliga studier av den krassa verkligheten. Det är sorgligt att många av de politiska förslagen handlar mer om att värna vuxnas rätt till barn, än barns rätt till mamma och pappa.
Ann-Britt Grünewald sammanfattar det väldigt väl: "Det är ju det som är att vara vuxen, att kunna sätta barnets behov före sina egna". Och utifrån det kan man konstatera att den politiska debatten många gånger är infantil. En del politiker behöver kanske mogna. Växa upp helt enkelt. Och kanske börja med att lyssna på de som lever mer i verkligheten än i genusteoriernas förtrollade värld.

Läs hela inlägget »

Följande text är skriven av Susanne Nyman Furugård och Christian Sörlie Ekström och hämtad från Göteborgsposten:

Enligt regeringen ska barnkonventionen genomsyra alla delar av regeringens politik och prägla alla samhällsområden som berör barn. Men familjepolitiken ingår inte i de politikområden där regeringen planerar insatser för att barnkonventionen ska kunna införlivas i svensk lag. Det är att segla under falsk FN-flagg då svensk familjepolitik sedan 24 år bryter mot både själva ramverket och ett tiotal artiklar i barnkonventionen.

Överträdelserna kan betecknas som både systematiska och grova. Systematiska därför att de pågått sedan Sverige ratificerade konventionen 1990, vilket innebär en förpliktelse att följa den oavsett om den införts i svensk lag. Grova med tanke på hur många barn som påverkats av familjepolitiken under denna period.

Grundproblemet är att familjepolitiken med starka ekonomiska medel tvingar föräldrar att lämna bort sina barn runt ett års ålder, trots att väletablerad forskning visar att barn behöver mer tid med sina föräldrar för att bygga en trygg grund att stå på i livet. Detta strider redan mot barnkonventionens inledning:

”Konventionsstaterna är övertygade om att familjen, såsom den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt för barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället, erkänner att barnet, för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse.”

Men svensk familjepolitik är inte ämnad för barnen. Deras behov har aldrig varit i centrum för systemets utformning; de har överhuvudtaget inte varit med på ritbordet när de sociala ingenjörerna satte ihop det. I stället har det handlat om behovet av arbetskraft och jämställdhet, men det bör tillgodoses på andra vägar än på barnens bekostnad.

Trots att det i dag råder ett överskott av arbetskraft och vägen till jämställdhet via familjepolitiken orsakat fördubblad sjukskrivning bland småbarnsmammor jämfört med pappor, framhärdar regeringen med dessa argument. Inte ens den ökande psykiska ohälsan bland unga samt forskning som visar på ett samband med barns brist på tid med deras föräldrar, bevekar dem att inta ett barnperspektiv. Nu senast belagt i en nordisk avhandling från Sahlgrenska akademin: stressade föräldrar ger psykiskt sjuka barn – och Sverige är värst i Norden. Det är bara en rapport i ett pärlband som visar samma sak. Ett pärlband som lysande hänger framför en systematiskt blundande politikerkår.

Därmed gör svenska staten sig skyldig till ytterligare en rad överträdelser av barnkonventionen, till exempel:

Artikel 2. Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras.

Alla barn som har behov av mer tid med föräldrarna diskrimineras då hemmabarnomsorg inte får några pengar alls medan varje förskoleplats subventioneras med i genomsnitt cirka 10 000 kr/månad av våra gemensamma skattepengar. Dessutom diskrimineras de av särbeskattningen som gör att genomsnittsfamiljen som vill ta hand om barnen hemma är tvungen att betala drygt 40 procent mer i skatt än om de väljer den institutionella barnomsorg som familjepolitiken påbjuder.

Artikel 3. Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn.

Familjepolitiken tillgodoser inte det gemensamma behovet hos alla barn av en obruten anknytning tills de är minst tre år för att minska riskerna för psykisk ohälsa i högre åldrar. Den ger inte heller utrymme för många barns individuella behov av mer tid med sina föräldrar även senare under uppväxten.

Artikel 5. Barnets föräldrar eller annan vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling och ska vägleda barnet då han/hon utövar sina rättigheter;

Artikel 9. Ett barn ska inte skiljas från föräldrarna mot deras vilja, utom när det är för barnets bästa.

Familjepolitiken tvingar föräldrar att lämna bort sitt barn runt ett års ålder, vilket gör det praktiskt omöjligt för dem att ta huvudansvaret och vara den som vägleder barnet.

Artikel 6. Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling;

Artikel 24. Varje barn har rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa.

Den psykiska ohälsan bland unga har ökat markant parallellt med att familjepolitiken minskat barns tid med föräldrarna. På en rad områden har den närmast fördubblats under de senaste 10–15 åren.

Artikel 26. Varje barn har rätt till social trygghet.

En god anknytning är grunden för att kunna utveckla trygga relationer.

Med ytterligare minst tre artiklar på listan över konventionsöverträdelser anser vi att regeringen måste få tydligt underkänt i den utfrågning och granskning som ska hållas i januari av FN:s barnrättskommitté i Genève om hur barnkonventionen följs, annars är det bara ett spel för galleriet. För att komma till rätta med överträdelserna – och undvika framtida lagbrott – måste regeringen förändra familjepolitiken så att den ger föräldrar möjligheter att ge sina barn den tid och närhet de behöver för en trygg uppväxt.

Läs hela inlägget »

Följande text är skriven av senior professor Ulla Waldenström och hämtad från Göteborgsposten:

Barnperspektivet formas inte av barnen utan av oss vuxna, vilket är rimligt med tanke på vårt ansvar och våra erfarenheter. I praktiken handlar det om vuxnas perspektiv på hur barns behov kan optimeras i de vuxnas värld. Förskolan är ett exempel på en verksamhet för barn som tillkommit för samhällets och föräldrarnas skull; för samhällets behov av både den manliga och kvinnliga arbetskraften och kvinnors behov och önskan att verka i yrkeslivet på lika villkor som männen. Om förskolan enbart utgått från barnens behov hade den troligen sett delvis annorlunda ut.

Samhället satsar runt 125 000 kronor per år för varje barn som går i förskolan och 95 procent av alla barn deltar i verksamheten. Barnperspektivet är tydligt i förskolans läroplan som inte enbart specificerar mål för lärande utan även hur barnens intressen och medverkan skall tillgodoses.

Att nästan alla barn i Sverige tas om hand i en och samma omsorgsmodell under stor del av sin vakna tid, under de mest dynamiska åren i sin utveckling, innebär i ett historiskt perspektiv en stor samhällsförändring. Det ställer höga krav på verksamheten. Ett barnperspektiv värt namnet ser inte bara till de goda ambitionerna och de vackra målformuleringarna, eller till barnens reaktioner för stunden, utan till förskolans långsiktiga påverkan på barnen.

Tyvärr finns det få svenska studier som undersökt detta, men internationell forskning tyder på att förskola kan ge barn en push framåt när det gäller språkliga och matematiska kunskaper, men endast om den håller hög kvalitet. Kvaliteten tycks än mer betydelsefull för barns psykosociala utveckling. Låg eller till och med medelmåttig kvalitet kan ha negativa effekter enligt en forskningssammanställning av professor Michael Lamb. Vistelsetiden kan också ha betydelse. Långa dagar i förskolan före tre års ålder hade samband med risktagande beteende och impulsivitet hos 15-åringar i en stor amerikansk studie och i en dansk undersökning hade barn som vistades mer än 30 timmar i veckan i förskolan sämre resultat på psykosociala test än barn med kortare dagar. Men forskningen är inte entydig och en norsk studie fann inget samband mellan vistelsetid och senare problematiska beteenden.

En annan typ av forskning försöker förstå förskolans effekt på barnen genom biologiska markörer. Framför allt undersöks just nu varför så många förskolebarn har förhöjda nivåer av stresshormonet kortisol i saliven under eftermiddagen, till skillnad från hemmabarn där nivåerna sjunker från morgon till kväll.

Det är oklart om denna höjning över huvud taget är skadlig, men djurstudier har rapporterat negativa konsekvenser av att stressystemet aktiveras alltför frekvent tidigt i livet. En studie av 3-5-åriga förskolebarn tyder på att förhöjningen kan ha konsekvenser även på människan då höga kortisolnivåer under förskoledagarna hade samband med lägre nivåer av antikroppar i saliven och ökad sjuklighet under helgen. En annan studie visade att en trygg relation till personalen var särskilt viktig för att hjälpa barn att hantera stress. Man har också funnit att barn reagerar olika på stress beroende på ålder och personlighet, exempelvis om barnet är blygt och inåtvänt eller utåtvänt på ett positivt eller negativt sätt. Men forskningen om individuella skillnader är inte entydig.

En förskola med genuint barnperspektiv måste ta frågan om långsiktiga effekter på barns hälsa och psykosociala utveckling på allvar. Samtidigt har vi en hel del kunskap från annan typ av forskning, till exempel om små barns behov och anknytning, och om barnhjärnans utveckling; kunskap som räcker en bra bit i förverkligandet av barnperspektivet. Vi vet att det är särskilt viktigt att miljön för de minsta barnen är lugn och trygg; att det finns sådan kontinuitet bland personalen att anknytning är möjlig. Vi vet att barn är olika i sin utveckling och därmed också behoven. Det bör påverka verksamhetens organisation och personalens förhållningssätt men också föräldrarna, exempelvis i form av tidpunkt för förskolestart och antal timmar i förskolan.

Mycket tyder på att kvaliteten i den svenska förskolan varierar i högre grad än tidigare. Att nästan alla barn går i förskolan innebär också större spridning av barn med olika förutsättningar. För att få en bättre bild av hur det ser ut i Sverige i dag och hur barnen påverkas långsiktigt måste vi bejaka kritisk granskning och stimulera rätt sorts forskning.

Läs hela inlägget »

Följande text är skriven av psykolog Eva Rusz och hämtad från Aftonbladet:

Vi måste öka vår kunskap om vad som skapar välbefinnande och psykisk hälsa hos våra småbarn. Brist på prylar utgör inte samma hot mot ett barns hälsa som bristen på känslomässig närhet. Moderna föräldrars självförverkligande får inte gå före barnens grundläggande känslomässiga behov. Dagens barn har bytt roller med sina föräldrar. Många småbarn måste i dag själva söka upp sina föräldrar för att kunna "tanka" eller "docka" närhet. De får passa på när föräldrarna kan slita sig från jobbet, karriären eller träningspassen. Om våra barn inte ges möjlighet till att etablera en trygg och stabil anknytning under de första två levnadsåren riskerar de att drabbas av olika känslomässiga problem, exempelvis oförmåga att skapa och vidmakthålla vuxna kärleksrelationer. Det kan även ge upphov till dålig självkänsla, ångesttillstånd och en ökad psykisk sårbarhet.

När ett barn har fötts i dag är en av de mest förekommande tankarna hos föräldrarna: "När kan det börja på dagis"? Vi tänker automatiskt i termer av att vi skall låta andra ta hand om barnet i stället för att fråga oss hur vi som nyblivna föräldrar skall bete oss
för att tillgodose vårt barns behov. I vårt land finns sen länge en spridd uppfattning om att barn behöver socialiseras så snabbt som möjligt. Detta är felaktigt: ett litet barn
behöver inte socialiseras! Det är först vid tvåårsåldern som den processen behöver starta. För att denna process skall kunna ske på ett tillfredsställande sätt behöver barnet före två års ålder ha optimal tillgång till mamma och pappas trygga hamn. Föräldrarnas känslomässiga närhet, intoning och omvårdnad är avgörande.

Idag kan barngrupper på dagis bestå av 25 småbarn fördelade på 2-3
förskollärare. Förskolelärarna gör ett bra jobb men de kan inte ersätta det känslomässiga bemötande som föräldrar bör ge sina barn. Detta medför att många barn riskerar att lida brist på känslomässig omvårdnad. Idag lär sig 1-2-åringar att de skall bita ihop, gilla läget och inte bli ledsna när föräldrarna går till jobbet. "Han/hon vill ju så gärna gå på dagis" och "gråten går över" säger vi. Javisst går gråten över.
Men när barnets känslor trycks undan och nonchaleras vid upprepade tillfällen skapas en inre sårbarhet. Brist på känslomässig närhet hos barn under två år kan ge betydligt allvarligare skador än de som orsakas av barnfattigdom. Vi bör därför fråga oss om barn ska börja på dagis före två års ålder. 

Barn lär sig att vara andra till lags, många sätter på sig glada miner, fast de egentligen känner sig övergivna. De måste hitta olika överlevnadsstrategier för att passa in i föräldrarnas värld. Då barn anpassar sig och biter ihop tolkar vi vuxna det som att allt är bra med dem. I själva verket kan det vara tvärtom. Hos det vuxna barnet kan detta få konsekvenser i parrelationer. Det kan få svårt att identifiera sina egna känslomässiga behov och riskerar att få en begränsad uthållighet och problemlösningsförmåga. Det ger upp för lätt, eftersom förmågan att bygga och bibehålla starka band till andra är bristfällig.

Vi behöver stanna upp och tänka några varv till inom familjepolitiken. Varför skall vi socialisera våra barn tidigare än vad som är nyttigt? Vad ska vara vägledande: föräldrars självförverkligande eller småbarns välbefinnande? Vi behöver sätta barnens behov i fokus.

Läs hela inlägget »

Följande text är skriven av Jens Charlieson och hämtad från hans sida J Charlieson:

Det är lätt att tiga om abort. Det kostar att ta upp ämnet. Det är obekvämt, man vet att en storm är att vänta. Man ställer sig på ett strategiskt avstånd till sitt skyddsrum och ser till att man har fri lejd dit innan man öppnar sin mun.

Det är lätt att tiga, men samtidigt nära på omöjligt. Att tiga om abort kan bara bero på en av två saker: Bristande empati eller felriktad empati.

I Sverige är de flesta för fri abort, och jag känner mig ganska säker på att det i inga fall beror på det förstnämnda. Man är inte för fri abort på grund av att man saknar empati, vilket en del abortmotståndare vill göra gällande. Människor som talar för en liberal abortpolitik går inte omkring som blodtörstiga zombies helt utan känslor eller empati. Den bilden är långt ifrån verkligheten. Det är inte en brist på empati; det är en felriktad dito.

Empatin som borde ligga hos ett ofött barn ligger istället hos den vuxna kvinnan. De känslor som borde blomma upp vid tanken på ett barn vars enda skydd är mamman som inte vill skydda henne, blommar istället upp vid tanken på mamman som inte vill vara mamma.

Ibland undrar jag hur vi hade hanterat olika saker om vissa ord inte hade funnits. Om, för att ge ett exempel, ordet våldtäkt inte hade funnits och tidningarna därför varje gång hade tvingats förklara precis vad som hänt och hur det gått till – kanske hade vi då reagerat annorlunda. Kanske hade vi då reagerat med än mer avsky och vrede. Vissa ord har blivit så vanliga att de förlorat en del av sin kraft.

Ibland undrar jag hur vi hade hanterat abort om ordet abort inte hade funnits. Om vi varje gång hade tvingats förklara precis vad som hänt och hur det gått till; om vi varje gång tvingats förklara att vi valt att avsluta ett påbörjat liv; om vi tvingats säga att vi såg till att en liten människa inte längre fick leva.

Det är ett känsligt ämne, det här. Man frestas att låta bli att skriva om det, för det är för hårt, för personligt, för hjärtskärande för många. Man vill inte skuldbelägga utsatta kvinnor. Man vill inte göra någon ledsen. Man frestas att inte skriva om det, för man vet att ingen kommer hålla med. Man vet att man kommer att anklagas för både det ena och det andra. Jag skrev min första debattartikel i ämnet när jag gick i tvåan på gymnasiet. Sedan dess har jag följt ämnet och försökt hitta bara ett enda argument för varför abort skulle kunna vara okej. Jag har hört hundratals glåpord om hur dum man är som tar upp ämnet, men inte ett enda argument.

Ingen kan förklara för mig varför det är okej att avsluta ett människoliv som är sjutton veckor gammalt men inte ett som är nitton veckor gammalt. Ingen kan förklara för mig vilka kvalifikationer de människor som beslutar om "sen abort" besitter, som gör att de kan avgöra vilken 20-veckorsbebis som är en människa och vilken som inte är det. Ingen har kunnat förklara för mig varför det skulle ha varit okej att någon annan avslutade mitt liv, om det bara hade gjorts medan jag fortfarande var väldigt ung.

Det finns inga adekvata argument för abort. Det är en helig ko som man inte vill offra, som man inte ens vill diskutera. Det är en bekvämlighet som ses som en rättighet. Abort är som billiga kläder som sys av oavlönade barn i tredje världen. Det är billiga konfliktdiamanter som blänker på våra ringar på bekostnad av de slavar som grävt fram dem. Man går omkring och ser sådär framgångsrik ut, och så hoppas man att ingen ska berätta var diamanten kommer ifrån. Man hoppas att ingen ska påpeka att man köpt sig framgång på bekostnad av en sönderpiskad slav i ett land man aldrig kommer besöka.

Vi brister inte i empati. Vi bryr oss om kvinnans hjärta som är tyngt av situationen hon hamnat i. Det är bra. Men vi behöver också bry oss om den andra personen i dramat, den som visserligen är mycket mindre men som likväl har ett hjärta som slår.

Tre fullsatta Globen. Så många människor aborteras varje år på abortkliniker runt om i landet. Ibland undrar jag vad en abortklinik hade kallats om ordet abort inte fanns.

Läs hela inlägget »
Etiketter: abort, barnamord

Följande text är en del av en längre text skriven av förskollärare Sanna Claesson i Sundsvalls tidning:

Jag vet att förskolan inte är en plats för en ettåring. Hur kan jag veta det? Jag är förskollärare och har inskolat barn som precis slutat amma [sic!] och ännu inte lärt sig att gå. Jag har antecknat tvååringars scheman från 6.30–17.00 varje dag och mött föräldrar som vill korta ner sovtiden till bara 30 minuter. Från morgon till eftermiddag får barnen vara i full barngrupp och uppleva hög ljudnivå, stress och väntan. För när man är ett år är det mycket väntan under en dag på förskolan. Barnet är inte så självgående utan måste ha hjälp med allting, samtidigt med 15 andra barn. Alla ska byta blöja, äta, sova och gå ut samtidigt. Då är det bara att vänta på sin tur tills alla andra är färdiga. Hur mycket tid går åt till att vänta? Hur mycket extratid skulle mitt barn kunnat få om han hade varit hemma med mig? En kärleksfull famn och utan konkurrens från 15 andra ettåringar.

Texten i sin helhet kan du läsa här.

Läs hela inlägget »

Följade text är en del av en längre text skriven av Ruth Nordström i tidningen Världen i dag:

Föräldrarnas inflytande över och tid med barnen betyder mest av allt för barnens utveckling – på alla områden. Det är anknytningen mellan barnen och deras föräldrar och tiden i hemmet som mest av allt avgör hur lyckligt, stabilt och självständigt ett barn kan bli, hur barnet kan lösa konflikter och komma överens med andra och hur trygg hon eller han blir i sig själv när det är dags att bli självständig. Alla undersökningar om barns välmående visar att hemmet och anknytningen med föräldrarna är överlägset starkast av alla påverkansfaktorer.

Texten i sin helhet kan du läsa här.

Läs hela inlägget »

Följande text är skriven av Lukas Berggren och hämtad från tidningen Världen idag:

Den 1 januari 2015 är det 40 år sedan den nuvarande svenska abortlagen trädde i kraft. Sverige har nu, som enda land i Europa, fri abort upp till vecka 18. Fram till dess görs ingen särskild prövning av skälen till abort. Mellan vecka 18 och vecka 22 behöver Socialstyrelsen ge sitt godkännande, och gör det också i de allra flesta fall. Det gör oss till det mest abortliberala landet på vår kontinent.

Detta faktum uppmärksammar RFSU med en "aborträttsfestival" den här veckan. "Sverige har en fascinerande, rik, hoppfull men bitvis också mycket mörk sexualpolitisk historia", skriver organisationen på sin hemsida. Vad som är hoppfullt och vad som är mörkt i RFSU:s ögon är uppenbart. Men nog är det speciellt att ställa till med aborträttsfestival för att fira att 1 miljon barn har förvägrats livet i vårt land sedan fri abort infördes. Detta är det verkliga mörkret i sammanhanget.

"Om vi inte tillåter legala aborter leder det bara till illegala aborter", brukar det låta. Som om lagstiftningen inte påverkar antalet aborter. Men resonemanget utelämnar centrala fakta. På 1950-talet gjordes cirka 3.000 legala aborter och man räknar samtidigt med att ungefär 3.000 illegala aborter gjordes. Sammanlagt 6.000 aborter per år. Nu genomförs drygt 35.000 aborter varje år. Dessa siffror ska jämföras med att drygt 100.000 barn föds varje år. Närmare var fjärde graviditet slutar således i abort. När alla dessa siffror får sjunka in borde festyran rimligen komma av sig.

Lagstiftningar har en normerande funktion och påverkar handlingsmönster i ett samhälle. Hastighetsbegränsningar på våra vägar gör att folk inte kör lika fort. En del kör ändå för fort, men inte lika många. En restriktiv droglagstiftning gör att färre använder droger. En del gör det ändå, men inte lika många. En restriktiv abortlagstiftning skulle på samma sätt innebära att färre skulle göra abort. En del skulle förmodligen göra det ändå, men inte lika många. Den fria aborten har de facto inneburit att antalet aborter har mångdubblats.

Inte bara antalet aborter har förändrats sedan nuvarande lagstiftning trädde i kraft. Även synen på abort har förändrats. Det märks inte minst på språkbruket. Tidigare talades det om "fosterfördrivningar", men begreppet har – i syfte att avhumanisera det ofödda barnet – ändrats till "abort". Nu används dessutom begreppet "sexuell och reproduktiv hälsa" alltmer flitigt. För vem kan vara emot hälsa? Talet om "två skyddsvärda individer" – fostret och kvinnan – har förändrats till att nu nästan uteslutande handla om "kvinnans rätt till sin kropp". Det som skulle vara "en yttersta nödåtgärd" tillämpas nu i var fjärde graviditet. 40 år av fri abort har gjort att "det etiska dilemmat" förvandlats till en helig ko, som ingen får ifrågasätta. Samtalsklimatet är näst intill omöjligt.

När den fria aborten infördes var samvetsfriheten så självklar att man inte såg något behov av att lagstadga den. I en motion från 1975, som citerar ett utlåtande från socialutskottet, står det att läsa att riksdagen var enig om att "läkare och annan sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamheten härmed, varför någon författningsmässig reglering av frågan inte är påkallad." I dag är samvetsfriheten allt annat än självklar. Nu verkar det tvärtom vara omöjligt att lagreglera samvetsfriheten. När ett antal partier i Kronobergs läns landsting bara andades tanken att utreda frågan om att låta vårdpersonal åberopa samvetsfrihet, ryckte RFSU ut med sitt fulla artilleri. Efter kraftfulla påtryckningar blev rädslan så stor att flera partier backade och motionen om en utredning röstades ned. Det säger inte bara något om politikers integritet, utan också om hur samtalsklimatet har förändrats på 40 år.

I stället för att ordna aborträttsfestival borde vi utlysa landssorg för alla de barn som har förvägrats livet i vårt land. Det finns inte anledning att fira, men att sörja.

Läs hela inlägget »
Etiketter: abort, barnamord

Om föräldrar visste hur deras barn har det i förskolan skulle många av dem ta sina barn därifrån, det är jag fullständigt övertygad om. Problemet är bara att de inte vet det.

De stora barngrupperna där de små barnen inte blir sedda eller har någon att knyta an till är ett stort problem. Ett annat problem är förskollärare och barnskötare som inte tar barnens känslor på allvar eller orkar bry sig om dem.  

Jag förstår mycket väl att många som arbetar inom förskolan är helt slutkörda av den arbetsbörda det innebär att hela dagarna ha många småbarn runt omkring sig och att det även är lätt hänt att de blir avtrubbade i förhållande till barnens känslor, men det ursäktar inte ett dåligt beteende.

Det är inte okej att en förskollärare säger till ett ledset barn: "Det räcker nu, nu är det bra" som om de känslor barnet ger uttryck för inte beror på något och därför bara kan viftas bort. Det är inte heller rätt att inte låta ett ledset barn, som precis har börjat i förskolan, få ha sin napp som tröst. Man kan inte heller acceptera att personal i förskolan ryter åt ett ledset, otryggt barn för att det skall bli tyst "eftersom det fungerade förra gången" eller att ett ledset barns känslor inte tas på allvar med motiveringen att "det inte kommer några tårar".

Läs hela inlägget »

Hur tänker alla dessa mammor som är föräldralediga och är hemma med sitt yngsta barn samtidigt som ett äldre syskon, ofta bara ett eller två år gammalt, måste gå i förskola fast det inte vill det? Att som förälder dessutom inte tillåta det lilla barnet som går i förskola att få sova där för att det då inte kommer i säng i tid på kvällen gör det hela ännu mer obegripligt. Att sedan bära sitt jättetrötta barn hem för att det inte skall somna i vagnen på vägen hem och sedan säkerligen hålla det vaket i 3 - 4 timmar till låter för mig som snudd på barnplågeri. 

Är det ett så stort problem om barnet inte kommer i säng i tid när man själv ändå är hemma och varför kan inte barnet få vara hemma hos sin mamma när det vill det?

Det är nog väldigt svårt för en ett- eller tvååring att förstå varför den måste vara i förskolan när dess mamma är hemma med ett yngre syskon. Föräldraskap är ett arbete som kräver tid och engagemang, men i dag verkar många föräldrar vara väldigt bekväma av sig och vilja ta hand om sina barn så lite som möjligt.

Läs hela inlägget »

På TV brukar det med jämna mellanrum sändas program där man får följa adopterade som letar efter sina biologiska föräldrar. De ger uttryck för hur viktigt det är för dem att få veta vilka deras biologiska föräldrar är och få veta mer om sitt ursprung. 

Feministiskt initiativ (Fi) vill verka för att förändra lagstiftningen så att det blir möjligt för patienter att välja anonyma donatorer av spermier och ägg i Sverige. Linnéa Bruno, riksdagskandidat för Fi, tror inte att det är så relevant med det biologiska föräldraskapet, utan menar att det som är relevant är vem som är förälder. Hon menar även att det är det som är relevant för barnet. Du kan läsa om det här.

Att tillåta inseminering och äggdonationer är inte för barnens bästa eftersom barnen genom det fråntas minst en av sina biologiska föräldrar. Att barnen dessutom inte skall få veta vilka deras biologiska föräldrar är gör det hela ännu absurdare.

Läs hela inlägget »

Vissa menar att det inte är någon skillnad på pojkar och flickor mer än i yttre bemärkelse och att alla andra skillnader beror på inlärda beteendemönster. Jag hör dock till dem som menar att det är skillnad på pojkar och flickor och får dagligen bevis på det i mitt arbete som förskollärare. 

Självklart skall pojkar och flickor ha samma rättigheter och möjligheter, men vi måste ändå bejaka de olikheter de faktiskt har. 

I en artikel i tidningen Aftonbladet skriver psykolog Alf B Svensson att vi måste behandla pojkar och flickor olika och att de inte blir könsneutrala genom att vi behandlar dem exakt lika eftersom kön inte bara är en social konstruktion.

Alf B Svensson hänvisar också till Martin Ingvar, professor i klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet som i en statlig utredning konstaterar att det finns genetiska orsaker till skillnader mellan pojkars och flickors beteende. Som exempel nämner Martin att hjärnan utvecklas olika hos pojkar och flickor och att kvinnor har fler förbindelser mellan vänster och höger hjärnhalva jämfört med män. Han hävdar också att en orsak till att pojkar och män är mer aggressiva än flickor och kvinnor är därför att de har större mängd av hormonet testosteron.

 Hela Alf B Svenssons text kan du läsa här.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv

Etiketter