Blogg

2015 > 02

Följande text är hämtad från Upsala nya tidning:

Mysigt och trygghetsskapande eller en ­obekväm otjänst? Borde fler av oss putta våra skrymmande barn ur sängen och lära dem att sova ensamma? Nej, säger psykologen Malin Alfvén. När barn behöver närhet ska de få det menar hon.

Att det finns barn som går och lägger sig i egna sängar och alltid tillbringar hela nätterna i eget rum är något som du bara har hört talas om. Själv tillbringar du alla eller i varje fall ganska många nätter i någon form av svettig trängsel där vassa knän i ryggen och plötsliga smällar i ansiktet ingår.

Kanske hör du till dem som tycker att smockorna och knuffandet är petitesser i ert annars helgosiga sovarrangemang? Eller så drabbas du av obehagsrysningar bara du tänker på det och börjar att fantisera om hur du ska knuffa barnet ur sovrummet, låsa dörren och slänga nyckeln.

– Det här är ett stort dilemma. Hela familjen måste få sova och vissa föräldrar klarar inte att ha barnen i sina sängar, säger barn- och föräldrapsykologen Malin Alfvén.

De flesta barn har perioder i livet då det antingen hänt något jobbigt eller då de går igenom intensiva utvecklingsfaser som gör att de drömmer mer och sover oroligare.

Plötsligt kan ett barn som brukar sova i egen säng börja vakna och vara ledset mitt i natten, eller diskret komma tassande och klämma ned sig tätt intill. Eller så är det normaltillståndet i din familj.

Du kanske har ett känsligare barn som både tänker och drömmer mer. Frågan är om vi ska jobba för att vänja av barnen deras beteende. Malin Alfvén tycker inte det.

– Om vi vill ha trygga barn ska de ha tillåtelse att vara med oss i princip dygnet runt. Det gäller även barn som är så stora som nio och tolv. De kan också behöva komma ibland om nätterna trots att de tycker att det är jätteskämmigt. Det samma gäller för 16-åringen som varit med om något jobbigt.

Utomstående kan ha åsikter om att det är fel och för intimt. Som förälder ska man strunta i det, tycker Malin ­Alfvén.

Men föräldrar har också rätt till en god sömn och behöver dessutom återhämtningen för att vara någorlunda vettiga och trevliga i vaket tillstånd. Tycker du att samsovning är jobbigt gäller det att hitta någon form av kompromisslösning. Att bara finnas nära kan räcka och ett alternativ till att dela säng är att ha en madrass lättillgänglig att snabbt dra fram för en nattlig besökare, oavsett om det är en som sover där varje natt eller en som bara dyker upp ibland.

Läs hela inlägget »

Följande text är skriven av Helena Granström och hämtad från Expressen:

Psykologiforskaren Martin Seligman utförde under 1900-talet brutala experiment på grupper av hundar. Hundarna utsattes genom elektriska selar för elchocker, som djuren i den ena gruppen kunde undkomma genom att trycka på en knapp. Hundarna i den andra gruppen fick samma elchocker, men utan möjligheten att själva avbryta dem.

De första hundarna återhämtade sig snabbt efter experimentets avslutande. När de i nästa experiment placerades i en elektrifierad bur, lärde de sig utan problem att hoppa ut ur den, och därmed undkomma stötarna. Hundarna i den andra gruppen, de som tidigare utsatts för opåverkbara elchocker, försökte inte lämna buren. En kort stund sprang de runt och ylade av smärta. Sedan lade de sig ned och gnydde, helt stilla, medan stötarna kom.    

Så här går det till: Du lägger barnet i vagnen. Naturligtvis måste det vara mätt och torrt. Häng gärna en filt över vagnen, så att barnet förstår att det är dags att sova.Sedan drar du vagnen. Du kan gå ut och ta en promenad, frisk luft gör barnet gott. Det går också bra att dra vagnen fram och tillbaka på stället. Du kan även pröva att dra vagnen fram och tillbaka över en tröskel, barnet somnar lättare om det skumpar lite.

Så här går det till: Du lägger barnet i sängen. God natt, säger du, sedan går du ut ur rummet. Fem minuter väntar du innan du går tillbaka in till barnet. Ta inte upp det. Rör inte vid det. God natt, säger du, och så går du ut igen. Fem minuter. God natt, säger du igen, och så går du ut och stänger dörren.

I början kan det ta någon timme innan barnet somnar. Men efter bara några veckor går det på mindre än en minut. 

Jag pratar med några bekanta. Kvinnan är läkare, mannen jurist, deras snart ettåriga son leker vid deras fötter. Kvinnans hår blänker i solen medan vi pratar, dyrbart som guld. För några månader sedan lärde sig deras son att somna själv.

Hur tror ni han kände sig när han låg ensam i sängen och skrek? frågar jag dem.

Hur han kände sig? säger de.

Tror ni inte att han kände sig förtvivlad? frågar jag.

Förtvivlad, säger de. Det går ju inte att veta. Det känns lite som att projicera sina vuxna känslor på honom. Hur ett barn känner sig är faktiskt omöjligt att säga säkert.

Dessutom, säger en annan kvinna i sällskapet, hon är psykolog, mår ju inte barnet heller bra om inte föräldrarna får egen tid. Det ligger faktiskt i barnets intresse att det kan somna ensamt.

Så här går det till: Barnet skriker på hjälp och skriker på hjälp och skriker på hjälp, och till slut ger det upp.

Andra försök liknande Seligmans hundexperiment har utförts på gäddor. Gäddorna placeras i ett akvarium tillsammans med abborrar och mörtar, men skild från dem med en glasskiva. Upprepade gånger försöker gäddan äta upp dessa mindre fiskar för att få mat. Varje gång slår den nosen hårt i glaset. När glasskivan så plockas bort och mörtar och abborrar görs tillgängliga för gäddan har den slutat försöka. De små fiskarna simmar intill den, den rör sig inte. Den svälter ihjäl.

Föreställ dig att du är fullkomligt hjälplös. Föreställ dig att alla som kan ge dig mat har försvunnit. Föreställ dig att alla som kan skydda dig har försvunnit. Föreställ dig att det är mörkt, och att du är alldeles ensam. Föreställ dig att det enda du hör är dina egna skrik, som till slut övergår i jämmer, dovt som från en gammal döende man.

Barnet skriker för att det utan en vuxen intill är fullkomligt hjälplöst. Det skriker för att ett barn som inte hålls i famnen är ett barn som närsomhelst kan vara dött. Barnet skriker för att de barn som en gång inte skrek, aldrig fick några egna barn.

Har det några som helst negativa konsekvenser för barnet? Inga alls, säger kvinnan, hon som är psykolog, och hennes tänder är gnistrande vita. Vad man har gjort är att ersätta ett skadligt beteende med ett önskvärt.

 Så här går det till: Barnet ger upp, och metoden har därmed fungerat.

Inlärd hjälplöshet, skriver Seligman, uppstår när en objektiv okontrollerbarhet av individens omständigheter producerar en förväntan att även framtida händelser är okontrollerbara.

Individen har lärt sig att dess viljeyttringar är meningslösa, eftersom de inte ger någon förutsägbar effekt på omgivningen. Individen har lärt sig att sluta försöka, eftersom försöken inte gör någon skillnad. Gäddan har lärt sig att sluta försöka få mat. Hunden har lärt sig att sluta försöka undkomma smärta. I stället dör den av svält, i stället ligger den alldeles stilla och gnyr.

Barnet har lärt sig att sluta skrika. Det har lärt sig att sluta ropa på mamma, ropa på pappa, ropa på närhet, ropa efter ett slut på den ångest som rister i hela dess mörkröda, glödheta kropp. Vad händer med barnet?

Läs hela inlägget »

Följande text är skriven av Annica Dahlström, neurobiolog och Christian Sörlie Ekström och hämtad från Göteborgsposten:

För första gången i mänsklighetens historia har vi kastat nästan all erfarenhet om barn på historiens soptipp. Många barn mår i dag riktigt dåligt och det blir bara värre. Men i dagens demokratiska Sverige får man inte ställa frågan om det kan finnas ett samband mellan vår moderna syn på hur barn skall växa upp och den ökande sjukligheten hos barnen. 

Låt oss för en stund helt bortse från oss själva och fokusera på: vad är bra för barnen? Vi konfronterar alltså frågan huruvida utvecklingen är för barnens bästa eller om vi vuxna föräldrar driver något i rent egenintresse.

Självmord, suicidförsök, depression och konsumtion av psykofarmaka har bland unga kvinnor ökat med upp till 400 procent under de senaste tio åren. (Kanske det hänger ihop med att alla barn förväntas bete sig som pojkar?). Trenden för unga män är densamma även om utvecklingen inte är lika dramatisk. Ju yngre barn desto brantare ökning, de uppväxande barnen mår allt sämre och vi undrar varför.

Den första generationen som fötts under de nya betingelserna i Sverige har varit på förskolan från ett års ålder och har under sina första sex år tillbringat större delen av sitt vakna liv med förskolepersonal. Dessutom har de levt i ett samhälle som inbillar oss att män och kvinnor är likadana och har identiska förutsättningar att ta hand om barn, utan hänsyn till egna val. Det är först nu vi kan se hur den generation mår som fått ta konsekvenserna av det svenska experimentet.

I dag arbetar föräldrar cirka åtta timmar mer per vecka och hushåll än före 1980. Det innebär drygt 1,5 timma per dag i minskad barn - förälderkontakt. Om vi antar att vaket umgänge före 1980 var 3 - 4 timmar per dag för små barn är 1,5 timmar en minskning med 40 - 50 procent!

Anknytning är ett i dag väl utforskat begrepp. Det är vetenskapligt visat att barn behöver nära kontakt med sin mor under de första levnadsåren. De behöver även sin far men modern är väsentligast under de 2 - 3 första åren. Ett barn som gråter hopplöst när det lämnas på förskolan upplever sig övergivet. Det är först vid 4 - 5 års ålder som barn får ett tidsbegrepp. När vi lämnar ifrån oss ettåringen har den ingen möjlighet att bedöma om föräldern någonsin kommer tillbaka. Tolv månader är den känsligaste åldern ur ett anknytningsperspektiv och då sätter vi barnen i förskola i Sverige. Skador i anknytningsprocessen är ofta irreparabla och resulterar i oro, ångest och depression. Just vad våra ungdomar lider av i dag.

Den andra faktorn är att män och kvinnor förväntas göra samma saker. Det bygger på en politisk, obelagd tes att män och kvinnor är utbytbara vad gäller egenskaper och förutsättningar att ta hand om barn. Att en 50 - 50 - delning skulle vara i barnens intresse förutsätter att män och kvinnor är identiska.

Men vi är inte identiska! Det finns stora skillnader i hjärnan mellan medelmän och medelkvinnor. Naturligtvis finns avvikelser i populationen i form av män med utpräglat feminina hjärnegenskaper och vice versa men statistiskt finns betydande skillnader och skillnaderna fastställs före födelsen. Myten om att vi föds som neutrala varelser och att samhället tvingar in oss i identiteter som män eller kvinnor är en av de kusligaste politiska lögnerna i modern tid!

Staten har enorma och växande kostnader för psykisk ohälsa men grundorsaken vill man av kortsiktiga, nationalekonomiska orsaker inte ta i. Barn och ungdomar används som tillväxtbränsle och den politiska cynismen är total. Det är barnen som i dag sitter med notan i knät och får ta konsekvenserna av det svenska experimentet.

Läs hela inlägget »

Följande text är skriven av Ola Olofsson och hämtad från Helsingborgs dagblad:

I förra veckan hängde jag med äldsta dottern i skolan. Hon går i första klass (jag vägrar att kalla henne förstagluttare, hör ni det), och jag kan bara konstatera att barn av i dag inte hade klarat sig i fem minuter år 1979 när jag började skolan. Skamvrån hade varit fullsatt.

Det kan vara svårt att se beteendemönster i sitt eget barn när det upplevs ett och ett så att säga, men när tjugo barn stöpta i någorlunda samma form samlas i ett avgränsat utrymme under organiserade och rent av uppstyrda former klarnar det.

Barn av i dag har inget tålamod. Det måste hända nya saker hela tiden. Var tog stoltheten över att skriva tio perfekta “m” på en linjerad rad vägen? Allvarligt talat, alltså? I dag hafsas det ner tio krumelurer som med lite god vilja skulle kunna tolkas som små hästar på grönbete. Hellre snabbt än rätt.

Och när började barn i lågstadiet säga emot sina lärare? Det är en sak om klassen diskuterar ett ämne där olika ståndpunkter kan vara både rätt och fel, men när det handlar om ordning och reda (i brist på bättre uttryck) i klassen ska lärarens ord alltid, jag skriver alltid, vara lag över sjuåringarnas.

En annan sak som slog mig var tilltalet mellan eleverna, främst under rasterna. Hårda ord och elaka kommentarer haglade från höger till vänster och när jag försökte gå emellan och medla började de käfta med mig istället. Jag blev överrumplad. Det är en sak om Sjuåringen sätter sig på tvären och testar gränserna när vi är hemma, det är lite av hennes jobb att göra det, men när barn i den åldern snäser av vilt främmande vuxna så är det något som har gått allvarligt fel.

Barn är små avbilder av oss vuxna. De gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Är vi stressade, blir de stressade. En stor skopa föräldraansvar så där lite till överlag hade inte suttit fel i dagens läge när våra barn är mer förvirrade än någonsin och många lärare har slut på soppa och tar sig runt enbart med hjälp av ångorna.

Om barn hade varit en promenad i parken hade det inte varit någon konst att vara förälder, men med barn kommer friktion, så enkelt är det. Antingen ser jag till att minimera friktionen redan när barnen är små, eller tar jag den lätta vägen ut och släpper taget med det oundvikliga resultatet att friktionen ökar över tid.

Och så har folk mage att klaga på skolan. Jag säger inte att allt som sker i skolan i dag är bra, eller ens i närheten av bra, men många av problemen som har vuxit fram i skolan de senaste decennierna är i rakt nedstigande led föräldrarnas fel. Det är inte, läs i n t e, skolans jobb att uppfostra våra barn.

Ett tips: bli politiker om du inte gillar hur skolan fungerar i dag. Inte? Nä, jag tänkte väl det. Då föreslår jag att du lägger mer energi på att uppfostra ditt barn och mindre energi på att höras mest på föräldramötena.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv

Etiketter